Idag är ett klago inlägg..
Jag känner mig rastlös! Igårkväll sprang jag 5km och imorse klev jag upp och drog samma runda, benen som va fäderlätta igår var tunga som betong idag..Plus att jag gick fram och tillbak och hämtade henry (40 min promenad) plus att vi cyklade till parken och hem sen...
När jag kom hem var det bara till att snabbduscha och skopa i sig frukost, sen började min dag. Först att få den lilla att klä på sig och inte tjura, tidspress på det då jag börjar kl10 och hämtar upp den större från skolan och det tar 25 min att gå... Bestämde dock idag att ta cykeln, så jag kopplade på kärran kvart över och sen hojjade jag iväg... Kom i tid! Pjuh! Tryckte in båda i kärran och trampade hem, mina ben ville dö!! Ska tilläggas att det är brant uppförs heeela vägen hem...
Imorgon jobbar jag hela dagen, 7-17 och sen iväg fort som attan och ska fixa håret... Ska bli spännande, jag håller tummarna... Sista försöker, går det här också åt hell så blir det till att fixa själv i fortsättningen...
Slutade min dag med att han kom hem 25 min tidigare, och ungarna blev såklart superglada och ville inte va med mig längre.. Dom gick upp på övervåningen och började busa på grabbarnas rum, satt kvar ett tag i lekrummet och började plocka ihop legot och sen när det var en kvart kvar så gick jag ner på mitt rum eftersom dom fortfarnde höll på där uppe. Fick då ett konstigt mess så jag gick upp och bad om ursäkt och sa att jag trodde inte att han behövde mig mer, då var han bara konstig.. Fick ett mess till efter en stund som kändes dumförklarande...
Jag är en mästare på att skaka av mig saker, men när han går före och efter vart man än går så känns det som jag är en bov! Det började imorse när jag skulle ta keso ur burken till tallriken, så sa han att det lät äckligt med en äcklad blick. Kul va? Och när jag lagar mat varje dag så tittar han på det som om det är spya och så kan han säga att det ser vidrigt ut...
Om 1½ vecka flyttar vi ut ut huset och in på hotellet. Det ska bli skönt! Få ett eget rum och slippa trippa på tå för en stund, och slippa lyssna på att han pratar för sig själv... som jag inte vet om det är åt mig eller inte....
Nog med klageri, ska ta och slå på en film... Men för första gången så längtar jag faktist hem, på riktigt... Och jag blir irriterad på mig själv också då jag inte blir arg utan bara ledsen och less!
