När det är jobbigt så är jag mästare på att inte tänka på allt jobbigt, jag fantiserar ihop en fantasivärld där jag har allt som jag vill ha och där jag mår som en prinsessa... Jag är inte den som säger ifrån när något är fel eller är jobbigt, jag blir tyst istället och så bygger jag upp allt till jag exploderar, eller för mig känns det som jag exploderar fast jag i själva verket ger bara ifrån mig ett litet pip... Sjukt dålig på konfrontationer och att stå upp för mig själv, och jag måste verkligen bli bättre på det... 

 

Såna här gånger när man bor hos sin arbetsgivare så är vissa dagar inte roliga. Jag biter ihop dagligen och det är svårt när folk har andra rutiner och uppfostrar sina barn annorlunda... Föreställ er att bo ihop med någon som är helt motsatt från er själva. Inte lätt. Sen när man får höra att jag ska uppskatta saker mer och va mer av allt som jag redan tycker jag gör så gott jag kan.... Självförtroendet skjuter inte i taket om man säger så... Det enda som händer är att jag blir ledsen, sen tycker jag att jag förtjänar inte att vara ledsen så då skjuter jag bort allt och börjar fantisera istället.... 

 

Just nu önskar jag att jag fick en kram av min pappa, och han kunde säga sånt som bara han kan...

Det skulle jag kunna leva på länge....