Klockan fem i tolv så rullade jag in på odlarvägen 1....Då blev det sängen direkt, och så upp och jobba klockan sju imorse... Men det har gått bra, det är ju ett så roligt gäng där på hemtjänsten.. Jag gillare starkt.... Helene var helt klockren idag, "Är du kickis lillasyster?" och jag höll på skratta ihjäl mig... Men tydligen så är jag väldigt olik mig.. Haha... Det var dagens bästa!

Men det känns så himla konstigt att komma hem och så hör man inte dom där "dom dom dom" i trappen.. En som varje gång kommer fram och kikar och när han såg att det var jag så komme han och ville kramas lite.... Jag saknar min lille tuss... Han var den bästa kramaren i världen tror jag... lille söt

Jobbar hela helgen. Känns jättejobbigt, men pengar får man väl, om man ser det från den ljusa sidan... Sen jobbar jag varenda dag tills nästa fredag... CASH... nåt som verkligen behövs nu...

Jag och Tyra ska vara med varandra hela helgen. Hon go och rund, och är om inte annat sötare än förut med hennes lite blubb mage. :-) Snart är det ju dags... på onsdag så ska vi på ultraljud, det ska blir spännande, då får man kanske se hur många det blir!! Vi har just varit ute och promenerat en sväng, och jag tror hon är lite trött för hon har gått och lagt sig, så jag ska nog joina henne... ska ju upp sju imorgonbitti...

David har äntligen fått sig ett xbox, så han lär väl sitta uppe hela natten och spela som en galning... Han är ganska lycklig över det.... Och med det så innebär det alltså att jag aldrig kommer att få se på teve något mer....typ... :-) Haha

God natt! /Christina

Jag måste ta mig nå fika snart, jag börjar jobba klockan halv ett. Ångest är bara förnamnet... Jag vill inte gå dit.... Jag kan ju säga att det är sista gången, sen tänker jag aldrig mer gå dit.... så de så....

Kylskåpet är proppfullt igen nu. Så nu behöver man inte svälta ihjäl.. Nu var det bara det där med att orka göra sig någon mat... haha... Jag har köpt mycket nyttigt bröd, en massa olika.. Så hoppas det är gott... jag var och tränade igår. Jag provade bodyjam. Är man tönten eller vad? Haha, jag var värdelös!! Skitsvårt när man aldrig har gjort det förut... Men nästa gång ska det väl gå bättre :-) För övrigt så var det Nadia som höll passet, som inte ens kände igen mig.. Jag har ju till och med haft henne som lärare, och ändå kände hon inte igen mig? ja ja

Ikväll blir det kalas! Micke och Maja + några till ska komma och fira jag och david med tårta och massa annat gott.. :-) Kul kul.... Nä, men nu måste jag göra nåt åt denna hunger...

Förresten, så är det ju roligt att höra saker om storumanfolket. HAHA, det är ju patetiskt... man kan inte annant än skratta... Och på tal om det, så låg jag och dave och pratade en massa igår, och kom fram till att vi har inte varit hemma på över tre månader... Så vi ska nog ta tag i det och åka hem snart... köra lite skoter och blir serverad lite go matn :-)

Haha hare bra! /kickan

Satt och surfade runt på olika bloggar och kom in på en gammal stenseletjejs blogg, och hittade där en länk till en sida som skrämde mig så hemskt... Titta själva.. http://must-be-thin.bloggagratis.se/ Det finns tydligen dom som har mottot "stay strong, starve on" !!!!!!!!!!!!!!! hjälp säger jag bara

Sen hittade jag en som hade kommenterat denna tjejs blogg, och hon hade skrivit såhär i ett inlägg på hennes blogg.
"Döden skrämmer mig. Och jag leker med den. Något som skrämmer mig mer är mig själv. Jag är rädd för mig själv och mina tankar. När jag tror att jag mår bättre, och kanske är fri från min ätstörning, då poppar en mörk, dyster tanke upp i huvudet och jag fattar att jag inte har kommit någonstans. Att jag är intlåst och nyckeln är borta. Ingen kan rädda mig. Folk tycker att jag borde söka hjälp, men jag vill inte förlora... Jag vill vinna min livskamp. Jag vill ha ett lyckligt och kontrolerat liv, jag vill känna att jag har åstakommit något. För mig själv. Om jag skulle söka hjälp skulle jag förlora. Jag sitter och undrar när jag ska dö, för jag är svag nu. Men ändå kommer inga tårar. Fattar ni?! Det var ca 3 månader sedan jag grät senast. Om jag bara skulle få känna en tår falla ner för kinden, så skulle allt ordna sig. Då skulle ana finnas hos mig igen - som min stöttande vän. Den enda som förstår mig finns i mitt huvud, en röst. Och hon kommer längre och längre ifrån mig. Om hon bara skulle komma tillbaka och stötta mig, om hon bara skulle ge mig tillbaka mina tårar och bli min ängel igen, då skulle jag vara en bit på vägen."

Okej, dom vill vara pro-ana.. (Pro-ana åsyftar till en grupp och/eller förvriden form av "subkultur" som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd.) Vadå, har dom en röst inne huvudet, och denne röst heter "Ana"?  

Dom behöver hjälp, helt seriöst.....